Publikationen ”Finlandssvenskarna – 2012” som nyligen getts ut av Folktinget sammanfattar läget såhär: Eftersom ”utvecklingen i de tvåspråkiga familjerna...finlandssvenskarna lever längre, lever i stabilare äktenskap, lägre arbetslöshet och sjukpensioneras mera sällan kan man påstå att de svenskspråkigas demografiska situation i många avseenden är god.”

I denna artikel kommer jag endast att nämna två siffror från de uppgifter som Finlands Statistikcentral ger: 12,89 % svenskspråkiga år 1900 som reducerats till 5,4 % svenskspråkiga år 2012. Läsaren får sedan avgöra om den finlandssvenska demografin ”är god” eller är den rentav katastrofal. Demografin är studier av befolkningen, dess storlek och förändring. Den övervägande procentuella förändringen har ägt rum under den tid som Finland varit en självständig nation (1917?). Från år 1900 har de finskspråkiga mer än fördubblats i antal (+106,4%) och finlandssvenskarna faktiska antal har sjunkit med 10 000-tals individer.
Båda språkgrupperna har emigrerat både till Amerika och Sverige.

Det finns en klar pågående demografisk utveckling som inte finns upptagen i Folktingets publikation. Det är assimilation. Ordet beskriver hur en person eller grupp från en kulturell minoritet överger sitt språk för att passa in i majoritetssamhället. Ibland kan man fritt välja att låta sig assimiliseras, alltså en frivillig övergång. Staten kan också tvinga personer att anpassa sig till majoriteten. Och så finns det förstås mellanvägar, tex omgivningens tryck. Staten kan direkt eller indirekt skapa omständigheter som gynnar en assimilering. Genom åtgärder som gör det mera lätt och bekvämt att anpassa sig till majoriteten och samtidigt mera tidskrävande, olustigt och obekvämt att vara i minoritet. Nationalismen är en assimilerande kraft som ledde till att ca 25 000 myndiga personer på en enda dag, Snellmandagen 1906, ändrade sina svenska namn till finska. Detta kungjordes i Officiella tidningen i Finland där namnen räknades upp. Samtidigt medföljde tusentals omyndiga familjemedlemmar.

Snellmans tes: Ett land – ett språk har varit gällande under många år före och efter 1906. En stat kan avsevärt öka assimileringen genom att stifta tilltalande lagar men inte tillämpa dem. Individer känner det obekvämt att utmålas som ”bråkstakar” för att de vill använda sitt modersmål. De ändrar sitt språk för att lindra obehaget. Konsekvensen blir att myndigheterna inte finner någon anledning att kommunicera på något annat språk än majoritetsspråket.

Ändringar i en nations administrativa gränsdagning är och har varit ett gissel för minoriteter. Ofta kräver staten större enheter såsom län, distrikt och kommuner. Vi har inte heller i vårt land besparats från stora förändringar som gjort det svårt för svensktalande att kunna erhålla t.ex. vård och omsorg på sitt modersmål. Detta har staten försökt reglera genom lagstiftning men den fungerar inte. Patienter blir tvungna att endast förstå delar av läkarens information och vet inte heller om läkaren fullt ut förstår vad man menar. I vissa fall beslutar sig patienten att ta med sig en bekant eller anhörig som tolk eller så kan en sköterska vänligen agera såsom en sådan. Slumpen får många gånger avgöra resultatet. Nu står vi inför en stor ny administrativ indelning: Kommunreformen. Det skall vara stora enheter – vilket naturligtvis inte är bra för en språklig minoritet. Kommunreformen kommer enligt de ansvariga att genomföras på frivillig väg, eller om det inte fungerar till belåtenhet för statsmakten så kommer tvång att användas. Hotet om tvång är en information till kommunerna att frivilligt sammanslå sig till nya stora områden eller så kommer det att användas andra medel som gör det omöjligt att verka som kommunal enhet i nuvarande form.

En minoritets överlevnad beror inte enbart på deras eget handlande utan i hög grad på hur staten tar hand om dem i planering och beslutsfattande. Det finns djupt tragiska europeiska exempel på hur nationer behandlat sin eller sina minoriteter, allt från etnisk rensning till tvångsassimilering (t.ex. förbud att tala sitt modersmål annanstans än i hemmet, namnbyten, administrativ gränsdragning som försvårar en minoritets verksamhet. Uppfinningsrikedomen är stor). Exempel på lyckligt lottade minoriteter finns det också några av. En mycket bra faktor att jämföra med är det som nämndes i inledningen nämligen – minoritetens procentuella andel i förhållande till landets totala befolkning. De tysktalande, fransktalande och italiensktalande i Schweiz håller en ganska jämn takt med hela landets befolkning. I Schweiz har de italienskspråkiga, som till antalet är lite större än de svensktalande i Finland hållit sig kring 6% sedan år 1900. Finland har tyvärr lyckats i sina assimileringssträvanden och tyvärr med benäget bistånd av finlandssvenskarna själva. Och det är få som vill inse detta.

Hans Göran Rosenlund
Ordförande
Finlandssvensk samling